lördag 19 oktober 2013

Vad är viktigt för mig tillsammans med min tävlingshund?

Läste ett inspirerande blogginlägg "när din hund är gammal och grå, vad vill du se tillbaka på?" som var så bra skrivet och mina tankar satte spinn på en gång och jag funderade kring vad som är viktigt för mig och min tävlingshund och vad för minnen jag har genom åren när jag tävlat.

För er som vill läsa vilket blogginlägg jag menar kan kika här:
http://3vallare.se/?p=1169#comment-354

Det absolut viktigaste för mig är att ha en bra relation med mina hundar, mina hundar betyder mycket för mig och jag delar största tiden av min tid med dom. Jag vill att mina hundar ska se mig som en resurs och någon man hittar på roliga saker med, både träningsmässigt men också i små stunder i vardagen. Jag tror - att om man har en bra relation till sin hund - så får man mycket gratis på köpet träningsmässigt. Du får en hund som vill vara med dig och ni bygger en förståelse för varandra.

Casper var min första tävlingshund och han har verkligen lärt mig mycket inom hunderiet. Han var en hund med MYCKET energi men som också var otroligt samarbetsvillig och för honom var matte allt. Redan som valp kommer jag ihåg att han alltid hade koll på var matte var, gick vi i stor grupp med andra hundar så sprang han gärna med dom, men hela tiden var han tvungen att springa en vända till matte för att hälsa på henne. Det var en helt underbar känsla att träna och tävla lydnad när Casper gav allt för känslan som kändes då går knappt att beskriva, det kändes som att han var sammansvetsad med mig. Tyvärr var hans stresströskel inte så hög alltid så jag var alltid tvungen att förbereda honom på ett bra sätt för annars drogs hans koncentration mot annat.

Dom två absolut bästa minnena rent tävlingsmässigt som jag har med honom är dels en helg i Jokkmokk där vi startade tre lydnadstävlingar i Lydnadsklass 2 på två dagar. De två första tävlingarna fick vi första pris men den tredje tävlingen så kördes platsliggningarna för alla klasser direkt efter varandra (istället för innan varje klass startade)  och eftersom jag hade en hund i 1:an också så fick Casper ingen föreberedelse och låg alltså på en för hög stressnivå och reste sig. Nåväl, hela den helgen är hursomhelst ändå ett minne som alltid kommer leva kvar för han gjorde så bra ifrån sig trots att vi inte hunnit träna länge inför den klassen! =)

Det andra minnet är faktiskt ett inofficiellt lydnadsprov där hans energi var fullkomligt med mig och han gjorde allt för mig. Momentmässigt var inte allt perfekt MEN attityden hos mig hund En riktig domare som dömde och hennes kommentar var (som jag aldrig kommer glömma) - "var har du gömt den här hunden?" :) Ja han var för underbar och han charmade många i sin väg och han kommer alltid finnas kvar i mitt minne. Jag ångrar att vi inte tog oss ut och tävlade mer än vi gjorde för han var den optimala hunden att ta sig hela vägen till ett lydnadschampionat men för mig så har ändå det viktigaste varit att vi haft så himla roligt ihop!

Minja har varit en helt AMAZING (Classic Worker's Amazing) hund på många sätt. När jag tog henne hade jag hunnit samla på mig lite erfarenhet från åren med Casper. Känns som att jag och Minja haft så otroligt bra flyt i så mycket vi gjort, hon är en hund som gör allt för matte och det hon lärt sig det sitter. Minnen som verkligen sitter kvar i min och Minjas tävlingskarriär är också Jokkmokk helgen, jag kommer ihåg hur jag fullkomligt tok-tränade med henne innan provet eftersom det var kort om tid innan jag skulle tävla  och jag hade inte hunnit få till alla momenten. Men jag är envis som synden och är en riktigt tävlingsmänniska så vi tränade järnet och oj SÅ ROLIGT vi hade tillsammans. På två dagar körde vi tre tävlingar och fick tre raka 1:a pris med klassvinnare på två av proven. Endast ett moment som blev nollat på alla de tre tävlingar. Det var en GRYM KÄNSLA att allt verkligen satt som det skulle!

För mig är det otroligt viktigt att träningen ska vara rolig och att kraven om tävling inte ska förstöra träningen. Mycket av det jag lär in sker genom mycket bus och lek och utan krav på perfektion. Jag älskar när mina hundar tittar på mig och "säger" vad ska vi göra nu matte?! :) För mig är det viktigt att inte ta ut det på hunden om man misslyckas. Har haft problem med Minjas avlämningar på jaktprov (ibland, inte alltid) och 1:a pris har ryckt och visst nog tas en stor portion av glädjen iväg från allt som gick bra men jag har ändå kännt mig stolt och glad över det vi faktiskt kan och det hunden inte kan är faktiskt mitt problem att lära om ;) Pga av att vi haft problem med avlämningarna under lång tid så kändes Minjas andra 1:a i Öppenklass som om vi fick ett jaktchampionat! :D Kände mig så jäkla GLAD att vi äntligen tog klivet över till den klass vi hörde hemma i - ELITKLASS! Och som hon gjorde det provet dessutom. Kändes som att provet var över på några minuter då både Minja och parkamreten Runner plockade in viltet på löpande band. Minns att jag var så jäkla rädd att nåt litet skulle gå åt skogen när allt annat gick klockrent! =) 2:a priset i Elitklassen var också en härlig känsla men det slår ändå inte 1:an i Norge i öppenklassen. Tänk vad något blir mycket värt när man verkligen kämpat länge för det  och verkligen vet att man är SÅ VÄRD DET! =)

En annan otroligt minnesvärd tävling är när Minja fick sitt svenska viltspårschampionat med HP. Hon gick som på räls efter spåret och jag fick för mig mitt i spåret att det säkert finns en minimumtid som hundarna inte får gå under och eftersom hon gick så klockrent kommer det gå för fort tänkte jag :D Så när vi väl var vi skottet kommer jag ihåg hur jag andades några sekundrar extra innan jag släppte iväg henne igen och där hon fortsatte lika exemplariskt efter spåret. Självklart finns det ingen minimumtid, hunden ska självklart inte gå för fort och det gjorde hon ju inte heller men spårar hunden klockrent så är det ju inte konstigt att provet inte tar lång tid :) Också ett minne som alltid kommer finnas kvar! Har även minnen när vi irrat runt i spårskogen på ett prov där jag hade NOLL KOLL på var spåret gick, och det hade nog inte Minja heller. Men - det är alltid en erfarenhet rikare och får varje sak du gör med hunden så lär du och din hund känna varandra bättre och du lär dig att läsa din hund.

Så precis som 3vallare skriver så är det även viktigt för mig att prestation inte ska gå ut över relation. Det hjälper inte att ta ut en dålig tävling på hunden, självklart kan det kännas deppigt och man har laddat mycket för en tävling, det viktigaste ändå är att ni tagit er ut och tävlar och även om en tävling inte går bra så finns det tusen åter.

Nu har jag ju lilla Extra här hemma som växer så det knakar och hon är en helt underbar hund på många sätt som jag hoppas jag får dela många år med och att jag även får strycka henne om den grå nosen och se tillbaka på allt roligt vi åstadkommit genom livet, både i vardag, träning och tävling.

Sedan har jag ju även vår fina jämte Nera hemma, som är ett energiknippe med stor personlighet. Mitt mål med denna dam, förutom det jaktmässiga, är att vi en dag ska ut och tävla lydnad :) Och under vägen dit så ska vi försöka ha superroligt! ;)

Detta inlägg för även tankarna vidare till ett inlägg jag skrev 2009 efter de minnesvärda tävlingarna i Jokkmokk:

http://mincados.blogspot.se/search?updated-min=2009-01-01T00:00:00-08:00&updated-max=2010-01-01T00:00:00-08:00&max-results=9

Vill avsluta med att skriva. Ronnie sa idag att "har inte Minja börjat få några gråa hår på nosen" och det kanske hon har. Vi kommer säkert tävla massor mer men oavsett om vi gör det eller inte så känns det så otroligt skönt att ha hundar som man verkligen delar livet med som får en att må så bra och där man med glädje kan gå tillbaka och le åt allt det man varit med om, just på grund av hundarna! :) Alla deras år de ger mig ger en verkligen glädje och energi.
 

Inga kommentarer: