måndag 18 februari 2013

Saknade underbara hund!

Det är svårt att skriva om något som väcker så mycket känslor. Ett inlägg som är otroligt jobbigt att skriva om för mig och som jag kommer skriva med tårarna rullandes ner för mina kinder.

Den 6:e februari så var jag tvungen att ta ett otroligt jobbigt beslut som skär i hjärtat. Allt gick hastigt och det fanns ingen tid för förberedelse utan huvud var tvungen att agera trots att hjärtat skrek STOPP.







Casper var helt som vanligt, vi åkte och hämtade husse från jobbet. Tog ut hundarna från bilen och började gå men märkte att Casper försvannt. Ropade på honom och då kommer han vankandes med huvudet och svansen hängandes lågt - inte alls likt honom. Syntes tydligt att han hade väldigt ont. Funderade vad som hände och funderade på om han kunde ha sträckt sig i ryggen när han hoppade ut ur bilen. När jag skulle gå igenom honom inomhus så började hon plötsligt flåsa väldigt mycket så förstod att detta inte handlade om ryggen. Ronnie kände på hans mage och tyckte den var svullen. Tusen tankar snurrade i huvudet och blev orolig att det var magomvridning.  Ringde veterinärstation och vi fick komma in akut. Hon röntgade magen. Hans allmäntillstånd blev bara sämre och sämre. I magen såg magkonturerna konstiga ut, mjälten såg konstig ut (hade en konstig form), tarmarna var ihoptryckta och det var vätska i magen - mest troligt blod. Han nos var alldeles iskall, tandköttet nästan helt vitt, magen började hänga mer och mer vilket tydde på att mer vätska/blod kom ut i magen, pulsen var snabb men väldigt svag. Veterinären trodde tyvärr att en tumör brustit i magen :( Tusen tusen tankar snurrade och jag var INTE redo att släppa min gosse.




En mjälttumör i sig går att operera, om det var det och om den såklart inte spridit sig (mjälten kan ju opereras bort) men tyvärr bor vi ju i världens ände. Nya djurkliniken i Gällivare 13 mil bort, hade inte jouröppet så där kunde han inte opereras (om det ens skulle gå att operera) och nästa ställe är Gammelstad, ca 35 mil bort vilket innebär 3½ timmes bilresa. Veterinären trodde tyvärr inte att han skulle klara den långa bilresan utan risken skulle vara stor att han skulle avlida i bilen pga av hans allmäntillstånd. Vad gör man som matte då? Som hundens bästa vän? Jag ville inget hellre än att göra allt för mitt charmtroll, jag hade ju bestämt att vi hade många år kvar, han var alltid så pigg och glad och aldrig någonsin sjuk :( Min första tanke var att jag inte var redo, att jag måste ta hem honom för att orka ta farväl. Men sunda förnuftet tänkte såklart annorlunda. Han hade så ont, var så trött och slut och bara låg i sina krämpor. Så tyvärr, trots att allt kändes fruktansvärt och hemskt så var jag tvungen att släppa iväg min kille till änglarna. Med en stor känsla av otillräcklighet. Men i min värld fanns inget annat beslut. Jag kan inte låta min allra bästa vän behöva lida för att min önskan är att han ska finnas kvar. Livet som hundägare är hårt.

Men jag är så otroligt GLAD över alla år, minnen, skratt min alldeles första egna hund skänkt mig. Han är den hund som har lärt mig allra mest genom tiderna och som gjort att jag är den jag är idag. Det är han som gav mig in i livet med retrieverjakt, lydnad, spårande och hundkurseriet. Han har varit den bästa lärohunden av dom alla och hade energi så det räckte för flera hundar om. Jag blir alldeles glad och varm i hjärtat då jag tänker på denna hund!

I år skulle gossen fyllt 10 år. Jag har haft med honom under hela mitt "vuxna" liv och även om allt känns tung och jobbigt så kommer han alltid finnas kvar i mitt minne och hjärta och jag kommer tänka på honom med ett leende på läpparna. Han har även lämnat många tassavtryck och minnen hon människor i min närhet :)

Casper var hunden som gav ALLT och lite till :) En hund med otroligt mycket attityd och vilja och som gav mig en underbar känsla när vi gjorde saker tillsammans!

Vila i frid Casper!
Lopplådans Mikado Minsann 20030911-20130206



























6 kommentarer:

Petra sa...

Så fint skrivet Pia <3

Päivi sa...

Vilken hemsk upplevelse! Tyvärr är det ett problemnär man bor här i Kiruna. Precis som den vanliga sjukvården :-( beklagar sorgen. Du har skrivit väldigt fint om detta. Kram!

Lisa o flickorna sa...

Å, så fint du skrivit! Känner verkligen med dig..... Kinden är inte torr här heller! Den enda stund i hundlivet vi vill slippa men som dessvärre är oundviklig.

Margareta Kauppi sa...

Så tråkigt att höra! Hundlivet är verkligen kort; även om dom får leva så pass länge som Casper fick göra.
Du och han gjorde en resa tillsammans; så känns det...

Anonym sa...

Blir alldeles tårögd att läsa ditt inlägg. Så otroligt jobbigt beslut att ta utan förvarning. Känner verkligen med dig. Men som du skriver man får vara glad över alla fina minnen och stunder man har haft tillsammans. Styrkekramar till dig!
Kerstin

Pia Niva sa...

Tack för omtanken Petra, Päivi, Lisa, Margareta och Kerstin! Det värmer verkligen. Det jobbigaste med att vara hundägare, men det är en stor rikedom att få upppleva allt det positiva en hund ger så någonstans är allt värt det även om det känns jobbigt när allt tar slut. Casper kommer alltid finnas i mitt minne och hjärta och är en hund som har gett mig så otroligt mkt så det inte går att förklara och han lämnar en stort tomrum efter sig. Kram!